Jag är en enkel arbetare som gör mitt yttersta för att vara produktiv de timmar som min arbetsgivare betalar mig för.
Men får allt mer intrycket av att människor ser det som självklart att arbetsgivaren skall betala för min brist på socialtliv utanför jobbet och därmed gnälls det oerhört mycket att de känner stress å press.
Men vad är konstigt med att faktiskt vara produktiv mellan de raster man har under ett arbetspass?
Jag fattar inte de människor som anser det vara konstigt att arbetsgivare vill ha människor som faktiskt arbetar, utan stress å stirr, på den tid som dom betalar för?
Läser gång på gång hur psykosociala arbetsmiljön försämras enligt många men kan då inte få in i mitt huvud hur ni tänker jag för min del går inte till jobbet för å få nya kompisar, jag går dit för att göra min uppgift INTE för att få nya polare.
Har du/ni inga polare eller socialtliv utanför jobbet kanske ni skulle ta en funderare varför det är så å inte stjäla av er arbetsgivare för just den stölden är det som skapar en tuffare inställning från arbetsgivaren.
Ärligt talat börjar jag, som tidigare varit fackligt förtroendevald tillika ordförande för den lokala klubben, bli riktigt arg på hur allt framställs av media och politikerna där felet ligger hos arbetsgivaren men hur e de själva?
Lever vi upp till det avtal vi faktiskt skrivit på att arbete skall utföras mellan de raster som är överenskomna?
Är det arbetsgivarens skyldighet att låta oss idka något som kan liknas vid en socialinrättning?
Kan vi verkligen säga att vi gör vårt yttersta när vi inte är produktiva hela den tiden utan står å snackar fotboll, politik, familj å annat som inte kan sättas i relation till vår produktivitet?

NEJ, sluta gnäll så förbaskat å fatta att det är inte arbetsgivarens ansvar att hålla er med socialtumgänge utan det får ni fixa själva på er egen tid!

Jag har inga problem med människor av annan härkomst, kan i fler fall än många säga att det är tvärtom.
Min uppväxtort har format min bild av invandring och invandrare på både gott och ont vilket ger mig en viss rätt att stå upp för att problematiken i frågan måste lyftas högt upp på agendan.
Från högstadiet fram tills idag är de som stått mitt hjärta närmast av utländsk härkomst från bl.a Afrika, Polen, Bosnien, Turkiet mm.
Många samtal har jag haft genom åren och endast de som förstår att religion och politik inte är förenliga med varandra klarar av att låta andra vara fria i sina trosuppfattningar och politiska åsikter.
Att som vissa företrädare för olika religioner gör i sina försök att sätta sin gudsuppfattning på tronen för ett politiskt system kan i min mening inte ha fattat speciellt mycket om vilka krafter det är som styr egentligen.
Men att vi som svenskar, som lyckats hålla isär troslära och politik, skapar jihadister är bara helt befängt.
Så för att röja en del tvivel, som jag vet många har, vill jag bara säga det att det som artikeln belyser är en del i varför jag ogillar vissa trosläror just för att de försöker förslava människan och göra religionen till högsta beslutande organ i samhället vilket är helt fel.
Ge det kejsaren tillhör och ge Gud det Gud tillhör, mer tydligt än så kan det inte bli i hur politik å troslära skall hållas åtskilda.
Hua, sedan pappa gick bort har jag grunnat på mycket olika saker och dessa frågor utgör bara en liten fraktion av alla tankarna.